Idag var första gången sedan hon började dagis i september som jag tyckte det var jättesvårt att lämna. Vi brukar gå eller cykla men i dagens snö/tö-tråk fick vi skjuts av pappa i bilen. Hon känner igen vår bil väldigt väl och när vi åkte stod hon i fönstret och tittade efter oss. Ett litet huvud i ett stort fönster... Mammakänslorna rann nästan över i tårar.