Denna helg spenderar lilla fröken och mamma ensamma hemma. Pappa åkte och fiskade på västkusten.

Det verkar som om det är mamma som är den man ska stå upp mot mest, iallafall om man är lilla fröken. Vad än mamma föreslår att göra så är det blankt nej!. Inte sätta på tröja, inte strumpor, inte gå in, inte äta, bara göra som jag själv vill. Jag tror det kallas trots.

När man som mamm är halvtids gravid och tröttheten är rätt nära tillhands oavsett tid på dygnet blir det rätt många kamper mellan mamma och lilla fröken. Jag försöker verkligen vara pedagogisk och behandla lilla fröken som den lilla människa hon är, men när hon förvandlas till trotsmonstret finns visst inget tålamod att tillgå, då blir det lätt hänt att tröjan sätts på oavsett vad lilla fröken vill. Med tårar till följd. Än så länge bara hos lilla fröken (och hon vet att använda dem) men snart även hos mamman.

Det dåliga samvetet följer naturligtvis efter en sådan batalj och orden "dålig mamma" har mer än en gång korsat mina tankar. Dessbättre verkar det som om lilla fröken hämtar sig fort efter drabbningarna för det krävs bara en stunds kramar eller ensamhet innan hon är sitt vanliga glada jag igen, de närmsat fem minutrarna iallafall...

 

Kristina

12 september 2008 21:12

En tröst när man känner sig som en "elak mamma" är att små barn mår bra av att man sätter gränser. Men visst är det jobbigt att det ständigt måste bli en kamp om allt. Förresten när är det dags för UL? Jag ska snart ta såntdär hemskt blodprov i armen. Jag längtar inte. Undrar om U får bebbe snart. Ha det gott.

http://www.kristinamille.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Pga en numera treåring och en alldeles för söt tremånaders bebis har jag annat att göra än att sitta framför datorn. Kanske blir det mer uppdatering så småningom, kanske inte... ...

Efter många omochmen kom vi iväg till fotografen Saxin och tog en efterlängtad syskonbild. Bra tycker jag den blev! Bilden är lånad från Karlskoga kurirens hemsida. ...

Äntligen vågar jag nu ropa helvetesveckan över. Magsjukan tog tag i familjen med full kraft och vi föll som furor. Först sambon som sagt, två dygn efter honom var det lilla frökens tur. Usch så jobbigt att vara så liten och spy så mycket.   Min besk...

Och det firar vi på olika sätt, pappan med magsjuka och jag med att ramla utmed yttertrappen och slå i ryggen...   Lilla fröken firar med att göra sina föräldrar gråhåriga av trots och retstickeri medan föremålet för firandet är ett under av snällhe...

Den 10 februari såg han dagens ljus, den mest perfekta lilla pojken! ...