Denna helg spenderar lilla fröken och mamma ensamma hemma. Pappa åkte och fiskade på västkusten.

Det verkar som om det är mamma som är den man ska stå upp mot mest, iallafall om man är lilla fröken. Vad än mamma föreslår att göra så är det blankt nej!. Inte sätta på tröja, inte strumpor, inte gå in, inte äta, bara göra som jag själv vill. Jag tror det kallas trots.

När man som mamm är halvtids gravid och tröttheten är rätt nära tillhands oavsett tid på dygnet blir det rätt många kamper mellan mamma och lilla fröken. Jag försöker verkligen vara pedagogisk och behandla lilla fröken som den lilla människa hon är, men när hon förvandlas till trotsmonstret finns visst inget tålamod att tillgå, då blir det lätt hänt att tröjan sätts på oavsett vad lilla fröken vill. Med tårar till följd. Än så länge bara hos lilla fröken (och hon vet att använda dem) men snart även hos mamman.

Det dåliga samvetet följer naturligtvis efter en sådan batalj och orden "dålig mamma" har mer än en gång korsat mina tankar. Dessbättre verkar det som om lilla fröken hämtar sig fort efter drabbningarna för det krävs bara en stunds kramar eller ensamhet innan hon är sitt vanliga glada jag igen, de närmsat fem minutrarna iallafall...